I guess you can call me the master of the stallions
Tjenamittbena!
Nuhar det gått ett tag igen. Sjukt att det har gått en vecka sen jag satt här och knappade sist. Josse har åkt och Karro osckå vilket har gjort att jag och Charlie har haft ganska så fullt upp ;) I onsdags och torsdags var jan och annelie borta så då longerade jag en del, 8 respektive 10 hästar. Sedan kom de tillbaka och i lördags var vi ute. Jag har ingen aning om var det var men det var mitt ute i ingenstans, på en åker, i ett stort jävla tält och med en massa bönder - och kul som fan. Fast vid 3 typ så mådde Charlie lite illa så hon drog med mig på toa och försökte spy, men det gick inte så vi tröck ihop oss på toadasset och somnade en timme eller så. Efter det var jag astrött och gick och la mig i bilen eftersom inte de andra ville åka hem. När jag vaknade igen stod Charlie och Fredy vid bilen och jag försökte komma ut, men då hade de vi åkte med/ägaren till bilen låst den + satt på larmet så jag kom inte ut - så jag somnade om igen tills de kom och vi skulle åka hem. Man kan allafall säga att jag var i säkert förvar. Sedan gick vi upp och jobbade en timme senare.
Då är vi alltså på söndag - igår. Vilodagen och det kan jag säga var tur. När andra tog frukostrast gick jag upp och sov. Sedan på lunchen så käkade jag snabbt innan jag gick upp och sov. Sedan tyckte Annelie att jag och Charlie kunde åka till stranden för det var så varmt men jag tog inte ett enda dopp för jag sov. Sedan åkte vi hem, fodrade hästarna, käkade mat med resten av gänget innan vi gick upp och sov. Sedan sov jag 12 timmar innan klockan ringde i morse och jag var jag helt seriöst påväg att packa mina väskor.
Jag pallade ingenting, jag ville inte vara kvar och än mindre jobba på denna jewwla gården. Jag kollade till och med datum för hur lång tid jag skulle kunna ha kvar men jag har faktiskt ingen aning om varför. Men sen tog jag mig samman, mamma och pappa kommer ju i augusti, jag åker he en sväng i spetember och sen är det ju bara en månad typ - intalade jag mig.
Idag har vi haft 2 kunder som kollade på lite olika hästar. Det är så kul för de ringer Jan och säger att de vill provrida typ 2 hästar så vi duschar dem osv. Sedan komemr dem, rider en av dessa 2 och sedan 5 andra. Typ. Därför tar det alltid hundra år med kunderna vilket gör att vi blir sinkade i allt annat som måste skötas och Jan blir butter och typ stressad och man vill verkligen vara till lags och göra allt perfekt. Men det blir ju inte så för han ändrar alltid om allting igen typ och så känner man sig kass och vill aldrig mer se denna gården igen - men sen kommer ljuspunkterna. T.ex. som idag när jag nu på kvällen såg på tavlan att unghingstarna skulle longeras. Jag longerade dem när Jan och Annelie var iväg och de är ju som vilka andra tonåsrpojkar (fast några kilo tyngre) som helst så de var ju rätt intressant då men när jag såg att de skulle longeras idag igen och jag fattade att det var jag som skulle göra det så var det mest att bita ihop och vara tvungen liksom. Man säger inte nej alltså. Så jag gick iväg med den värste av de två och longerade och det gick faktiskt väldigt bra och när jag kommer ut ur ridhuset med Carell i longeringsmundering så ser jag Charlotta - och bakom henne Jan - komma gående. Så säger hon "Unghingstarna skulle gå på BANDET!" och jag tänkte att ofuck, nu kommer jag få världens utskällning för Jan kom ju i all sin prakt bakom. Så jag kollar bort mot honom när han går ut från rummet där tavlan hänger och jag tänkte bara nej, koppla på charmen. Så säger jag *Im sooo sorry I thought it said LO, not LB on the board, Im so sorry" när Jan spricker upp i världens leende och gör två tummar upp - Det händer ALDRIG - innan han går. Men så ropar jag igen "Men kan jag Longera Aperol också eller ska han på bandet?" varpå Jan säger "nahnah, jahjah" (man fattar aldrig vad han menar men jag longerade den andre också. Så nu vet han att jag klarar av unghingstarna vilket jag tror han sätter stort värde i.Han verkade göra det idag allafall :)
Det är sånna små saker varje dag som gör att man verkligen orkar för det är som Charlie sa - Om Jan är tyst när han ser en jobba, så gör man ett bra jobb. Man vill dö varje morgon, men just nu längtar jag till att få longera unghingstarna igen imorgon. De är faktiskt riktigt roliga, di små pågarna.
Nänä, nu ska jag skypea med mamma och kan inte koncentrera mig på allt samtidigt hehe, vi hörs!
Nuhar det gått ett tag igen. Sjukt att det har gått en vecka sen jag satt här och knappade sist. Josse har åkt och Karro osckå vilket har gjort att jag och Charlie har haft ganska så fullt upp ;) I onsdags och torsdags var jan och annelie borta så då longerade jag en del, 8 respektive 10 hästar. Sedan kom de tillbaka och i lördags var vi ute. Jag har ingen aning om var det var men det var mitt ute i ingenstans, på en åker, i ett stort jävla tält och med en massa bönder - och kul som fan. Fast vid 3 typ så mådde Charlie lite illa så hon drog med mig på toa och försökte spy, men det gick inte så vi tröck ihop oss på toadasset och somnade en timme eller så. Efter det var jag astrött och gick och la mig i bilen eftersom inte de andra ville åka hem. När jag vaknade igen stod Charlie och Fredy vid bilen och jag försökte komma ut, men då hade de vi åkte med/ägaren till bilen låst den + satt på larmet så jag kom inte ut - så jag somnade om igen tills de kom och vi skulle åka hem. Man kan allafall säga att jag var i säkert förvar. Sedan gick vi upp och jobbade en timme senare.
Då är vi alltså på söndag - igår. Vilodagen och det kan jag säga var tur. När andra tog frukostrast gick jag upp och sov. Sedan på lunchen så käkade jag snabbt innan jag gick upp och sov. Sedan tyckte Annelie att jag och Charlie kunde åka till stranden för det var så varmt men jag tog inte ett enda dopp för jag sov. Sedan åkte vi hem, fodrade hästarna, käkade mat med resten av gänget innan vi gick upp och sov. Sedan sov jag 12 timmar innan klockan ringde i morse och jag var jag helt seriöst påväg att packa mina väskor.
Jag pallade ingenting, jag ville inte vara kvar och än mindre jobba på denna jewwla gården. Jag kollade till och med datum för hur lång tid jag skulle kunna ha kvar men jag har faktiskt ingen aning om varför. Men sen tog jag mig samman, mamma och pappa kommer ju i augusti, jag åker he en sväng i spetember och sen är det ju bara en månad typ - intalade jag mig.
Idag har vi haft 2 kunder som kollade på lite olika hästar. Det är så kul för de ringer Jan och säger att de vill provrida typ 2 hästar så vi duschar dem osv. Sedan komemr dem, rider en av dessa 2 och sedan 5 andra. Typ. Därför tar det alltid hundra år med kunderna vilket gör att vi blir sinkade i allt annat som måste skötas och Jan blir butter och typ stressad och man vill verkligen vara till lags och göra allt perfekt. Men det blir ju inte så för han ändrar alltid om allting igen typ och så känner man sig kass och vill aldrig mer se denna gården igen - men sen kommer ljuspunkterna. T.ex. som idag när jag nu på kvällen såg på tavlan att unghingstarna skulle longeras. Jag longerade dem när Jan och Annelie var iväg och de är ju som vilka andra tonåsrpojkar (fast några kilo tyngre) som helst så de var ju rätt intressant då men när jag såg att de skulle longeras idag igen och jag fattade att det var jag som skulle göra det så var det mest att bita ihop och vara tvungen liksom. Man säger inte nej alltså. Så jag gick iväg med den värste av de två och longerade och det gick faktiskt väldigt bra och när jag kommer ut ur ridhuset med Carell i longeringsmundering så ser jag Charlotta - och bakom henne Jan - komma gående. Så säger hon "Unghingstarna skulle gå på BANDET!" och jag tänkte att ofuck, nu kommer jag få världens utskällning för Jan kom ju i all sin prakt bakom. Så jag kollar bort mot honom när han går ut från rummet där tavlan hänger och jag tänkte bara nej, koppla på charmen. Så säger jag *Im sooo sorry I thought it said LO, not LB on the board, Im so sorry" när Jan spricker upp i världens leende och gör två tummar upp - Det händer ALDRIG - innan han går. Men så ropar jag igen "Men kan jag Longera Aperol också eller ska han på bandet?" varpå Jan säger "nahnah, jahjah" (man fattar aldrig vad han menar men jag longerade den andre också. Så nu vet han att jag klarar av unghingstarna vilket jag tror han sätter stort värde i.Han verkade göra det idag allafall :)
Det är sånna små saker varje dag som gör att man verkligen orkar för det är som Charlie sa - Om Jan är tyst när han ser en jobba, så gör man ett bra jobb. Man vill dö varje morgon, men just nu längtar jag till att få longera unghingstarna igen imorgon. De är faktiskt riktigt roliga, di små pågarna.
Nänä, nu ska jag skypea med mamma och kan inte koncentrera mig på allt samtidigt hehe, vi hörs!
